Som jag berättade förra veckan är min kropp aningens i obalans på grund av ett ovanligt högt tempo sedan semestern. Det börjar helt enkelt ta ut sin rätt vilket är helt naturligt med tanke på att jag lever med min utbrändhet i bakfickan och alltid behöver bara observant på hur länge jag har ett högt tempo.
Det som är intressant i det här är att det är just kroppen som protesterar. Mentalt mår jag bra och känner mig ofta pigg, glad, peppad och relativt oberörd. Jag kan hantera stressen mentalt på ett annat sätt nu för tiden och hetsar inte upp mig på samma sätt som tidigare.
I situationer som för några år sedan kunde leda till både gråt, ibland panikångest eller ännu mer stress kan jag nu på ett annat sätt omfamna situationen och se den med större glasögon vilket gör den mindre skrämmande.
Det gör det hela betydligt lättare att inse att det bästa jag kan göra är att behålla lugnet och att det alltid löser sig på något sätt.
Kroppen däremot, den visar tydligt att den är trött, att den är i obalans och att den vill ha ett lugnare tempo. Och jag förstår den, det har vart lite orimligt mycket så det är inte konstigt att den drar i bromsen.
Igår var jag så smart att jag gick på yoga med syrran. Jag velade och tvekade in i det sista och funderade på om det var bättre om jag helt enkelt cyklade hem och bäddade ner mig för att ge kroppen ännu mer vila men insåg att nej, det min kropp verkligen behöver i det här tillståndet är yoga, att få röra på sig, sträcka ut, andas djupt och använda musklerna.
Och det var fantastiskt!!
Under passet tänkte jag tacksamma tankar till mig själv för att jag gick och känslan efteråt var guld värd. Det är ju alltid värt att ge sig själv rörelse!