Såhär sista veckan innan jul kan det mesta kännas som olika verisoner av kaos. Jag röjer med ambitionen om att bli färdig med en del grejer vilket ofta är svårare i verkligheten än i tanken. Hade nyligen en sådan där dag då hjärnan höll på att koka över av belastningen redan före lunch. Dagsformen var helt enkelt aningens matt.
Mailen släpade efter, tekniken blinkade med obesvarade notiser och listorna på grejer att göra växte i samma takt som saker betades av. Ibland blir ju allt på samma gång.
För att hitta någon form av energi klev jag ut och bara lämnade allt. Jag behövde bara komma ut och få andas frisk luft. Redan efter några meter kände jag hur syret, och livet, börjar återvända till skallen.
Det hade inte spelat någon roll vad jag gjorde i den stunden, det viktiga var att jag gjorde något. Att jag gav kroppen någon form av rörelse och ny luft.
Det är verkligen viktigt att ge sig själv pauser när dagarna svämmar över.
Att ta sig tiden att få kliva ut i någon park eller skog eller bara springa av sig. Att få pausa en stund mitt i allt för att få förnyad kraft och nya perspektiv. Att befria sig från arbetet och alla måsten. Att släppa sig fri och ja, andas.
Nu drömmer jag om att få kliva ut i en blommande Hammarbybacken och dra av intervaller.