Jag tänker på det här med att prioritera bort sig själv. Hur oerhört enkelt det är.
Varför gör vi det?
Jag fastnar många gånger i fällan att jag prioriterar bort mina egna behov för något ganska meningslöst, ibland går det så automatiskt att jag knappt märker det.
Det kan vara allt från en sådan simpel sak som att jag har planerat att hinna ge mig själv ett fotbad, men istället fastnar framför instagram eller ”ska bara” och jobbar en stund på kvällen, till att så fort jag behöver vila drar ner på allt roligt eller socialt av rädsla för att ”utbrändheten finns kvar i bakfickan, jag måste passa mig och vila från allt och alla”.
Visst kan ensamhet verkligen vara precis det jag behöver ibland men lika ofta är jag övertygad om att jag egentligen skulle må bättre och få mer energi av att ta den där kompisdejten, middagen eller rundan på stan.
Jag upplever att många gör precis samma sak, att, oavsett vad det handlar om, så är det är alldeles för lätt att prioritera bort sig själv, sina behov och det en mår bra av.
Ibland tror jag att vi behöver ändra utgångspunkt. Istället för att omedvetet slänga undan sig själv för att glida in på gamla vanor eller hjälpa alla andra före sig själv så kanske vi behöver stanna upp och snudda vid tanken ”vad behöver jag här, hur mår jag”.
Vi kan väl prata lite om detta.
Känner ni igen er? Hur hanterar ni det?